"Åh jag mår rätt bra idag. Jag skulle vilja gå på stan och kika i affärer..."
Det går inte. Det känns som om jag springer rakt in i en vägg.
En vägg där jag får ont i bröstet, blir yr, får ont i magen och känner mig redo att svimma. Jag tror att jag ska dö, och får panikkänslor.

"Nu ska vi åka till mamma, och fika."
Det går inte heller. Redan i bilen får jag panik, kallsvettas, känner mig illamående och blir lättirriterad.
Inte ens hemma hos mamma, där jag bodde i sexton år känner jag mig lugn, trygg. Jag vill därifrån direkt. Jag skriker inombords att jag måste därifrån, direkt.

Att leva med fobi för sociala situationer är svårt. Jag drabbades extra hårt denna gång.
Jag vägrar gå på Birsta, vägrar gå ut på krogen, vill inte vara hemma hos andra och vägrar åka till okända platser.
Jag blir rädd. Jag blir ledsen. Jag känner mig konstig. Värdelös. Det är ju inget farligt, jag har ju gjort det förr. Jag vet ju att jag ska ta mig igenom det. Bli okej igen.
Ändå mår jag sämre när jag måste tacka nej till saker, tacka nej till livet.

Mitt hem är ett fängelse. Min kropp är ett fängelse. Mitt huvud är ett fängelse.
Men, man blir utsläppt, när man accepterar det som hänt och vågar be om hjälp och ta den hjälpen.

Social fobi är en folksjukdom.
Depression (som jag lidit av tidigare) är en folksjukdom.
Panikångest är en folksjukdom.

Jag har lidit av alla tre. Samtidigt.
Depressionen var mild, som tur var.
Den har jag jobbat bort på egen hand.
Panikångesten har jag stundvis fortfarande problem med.
Men det är bättre nu. Mycket bättre.
Fobin är mitt monster. Som jag ska besegra.

Men idag, idag kunde jag inte ens gå utanför dörren. Idag ville jag bara försvinna.
Imorgon är en ny dag. Kanske går det bättre då.
Jag hoppas det, varje dag.

För jag saknar att strosa i affärer, jag saknar att gå ut med mina kompisar, jag saknar att göra utflykter med barnen, göra spontana saker och jag saknar att leva fullt ut.
Det är som om jag inte lever ibland.
Det är en hemsk känsla och jag önskar att ingen behövde gå igenom det jag går igenom.

Jag väljer att tro att man får sina utmaningar i livet. De starka får de värsta sakerna.
Det är tur att jag är en krigare.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har jag gjort det igen, men appen kraschar varannan gång jag ska skriva, och jag har inte tålamodet att skriva om allt, så ni finner mig på : Http://sandrafrykman.vimedbarn.se Hoppas ni följer med! ...

Vilka ska jag köpa? Jag fastnade för alla tre..... Hjälp? Någon? ...

Jag har nog inte riktigt fått grepp om att våren står för dörren. Jag vägrar gå runt med solglasögon och känner mig fjantig om jag gör det. Så länge snön är kvar på backen, ja då är det vinter för mig. Men imorse när jag och Lucas gick ut med hun...

Nu tillhör även jag den skara människor som sett årets mest efterlängtade film.Jag offrade alltså närmare två timmar på att se en film jag egentligen inte ville se, på grund utav att böcker som blir film aldrig blir lika bra, någonsin. (Förutom kansk...

Jag hatar att stå i kö. Alltså, enda gången jag kunde stå i kö och känna att det inte gjorde något om det tog tid var när jag var full och inte kände om jag frös eller hade mina tår kvar.Nu däremot, nu avskyr jag ju alla köer som finns, jag vägrar ha...