Idag har jag varit till läkaren.
Det var en milstolpe och jag är glad över vad vi bestämde.
Nu ska nog saker börja fungera bättre!

Mamma fick följa med, jag tål inte läkare och dagens var inget undantag. Men men, gjort är gjort.

Nu ska jag städa undan lite här, imorgon får vi finbesök.

Jag var med om något väldigt knepigt i veckan. Vad det var är lite för personligt att skriva ut, men jag kan säga att det fick upp mina ögon väldigt mycket, på ett bra sätt.
Jag har ju alltid varit arg på mig själv, för att jag lever med ångesten och rädslan att vara bland folk, eftersom jag bevisligen klarat av det förr utan problem.
Så, inte nog med att jag har varit arg på mig själv, besviken på min kropp, trött på att ingen riktigt förstår mig (men hur lätt är det egentligen om man aldrig varit med om det själv?) och bara allmänt nedstämd för att jag missat så mycket roligt så hade jag en stund då jag ville ge upp.
Det är inget konstigt, faktiskt. Man tar ett steg fram, men två bakåt. Varje gång.
Och, jag som är så...otålig, och lite egocentrerad ibland när det gäller hälsa, jag har blivit tvungen att acceptera att ingenting kommer fixa sig under natten.
Det tar ju tid. Och, i och med det som hände tidigare i veckan så har jag börjat förstått att jag måste sluta hata mig själv så hårt. Det är inte mitt fel, det bara är.

Men, något jag blir så trött på i ärlighetens namn är en del personer i min närhet.
Om jag är ledsen/sur/arg, då är jag så intressant och då vill alla höras av, ses och så vidare.
För då är jag ju lite som jag var förr, när jag hade attityd, men nu har jag lärt mig några viktiga saker:
* Sluta försöka förändra saker du inte rår på
* Ta hand om dig själv först, alla andra behöver inte dig som en snuttefilt i livet
* Omge dig med personer som får dig att må bra, inte personer som utnyttjar dig
Jag har blivit lugnare, mer tillfreds med mig själv, och det är skönt.
Men på grund utav det, så är några helt ointresserade. Jag existerar inte.
Och, alla som känner mig vet att jag tar hårt på sådant, och när någon sårar mig så klipper jag bort dem.
Rakt av. Sen är det väldigt svårt att komma tillbaka, om det ens sker.

Jag vill gärna omge mig med personer som finns där så som jag finns för dem.
Personer som gör mig glad, och som jag gör glada.
Personer som vågar vara ärliga, som jag kan vara ärlig mot.
Helt enkelt bra personer.

Men, det känns som om det krävs att jag lämnar denna hemska håla, för här bor inget annat än skitsnackare, avundsjuka stackare och "jag är bättre än dig"-personer.
Sådant är jag trött på.
Mitt motto är enkelt: Var dig själv, gläds åt andra och våga må bra.
Det är inte svårt egentligen, eller hur?

Nu ska jag ta hand om min son, han har varit hemma hela veckan med världens rethosta, stackarn.
Ha en bra helg, vi ska fira tidig Halloween.