Jag hatar att stå i kö. Alltså, enda gången jag kunde stå i kö och känna att det inte gjorde något om det tog tid var när jag var full och inte kände om jag frös eller hade mina tår kvar.
Nu däremot, nu avskyr jag ju alla köer som finns, jag vägrar handla om det är mer än fem personer i kön före mig.
Då lämnar jag över till någon annan och går.
Det har mycket med min sjukdomsbild att göra, absolut, men eftersom jag mår bättre och bättre så tycker jag att en sådan simpel sak som att stå i kö inte är något jag, Drottning Sandra, ska behöva göra.
Haha. Ni förstår ironin hoppas jag.
Som tidigare idag, jag och Lucas gick upp till apoteket. Det var ungefär 12 stycken före i kön.
Det jobbade kanske två tjejer, i alla fall bakom den låsta disken som jag kallar den.
Jaha. Så jag ska alltså stå som nummer 13, vänta med en sexåring som har mindre tålamod än mig (vilket betyder NOLL) och samtidigt hålla koll på vilken ruta jag ska till när mitt nummer väl dyker upp.
Det sker inte. Så, vi köpte bara tuggummi, tandkräm och sånt, sen gick vi hem.
Jag får gå upp på måndag, eller imorgon och hämta min medicin.

För alla vanliga dödliga låter ju det här som världens mest fåniga problem, och den normala delen av mig står bredvid er och skrattar, pekar och tänker "men vilket psykfall". Men hallå. Egentligen. Det är ju som att man automatiskt tror att en med cancer inte är sjuk för att personen har hår, ser allmänt "kry" ut. På mig syns absolut ingenting.
Jag ser frisk ut, jag ser normal ut. Men i mitt huvud fungerar ingenting. Åtminstone inte förr.
Nu ser jag faktiskt en sån här spontan grej som att gå till apoteket som en seger.
Jag säger som Rihanna "I get along with the voices inside of my head", enda skillnaden är väl att jag slog mina negativa tankar så som "du klarar inte av det", "du kommer inte bli frisk", på käften på ren svenska.

Ikväll ska jag däremot stå i en kö jag GILLAR. Den hos Hemmakväll. För där finns godis. Och, behöver jag säga mer?
Nu däremot vill Lucas ha lunch, så jag ska väl fixa det.

Kom bara ihåg detta: allt syns inte på utsidan. Allt är inte svartvitt. 50 shades of grey som jag börjat kalla mina speciella sidor och min sjukdom. Haha. Lite humor kommer man långt med, i alla svåra lägen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har jag gjort det igen, men appen kraschar varannan gång jag ska skriva, och jag har inte tålamodet att skriva om allt, så ni finner mig på : Http://sandrafrykman.vimedbarn.se Hoppas ni följer med! ...

Vilka ska jag köpa? Jag fastnade för alla tre..... Hjälp? Någon? ...

Jag har nog inte riktigt fått grepp om att våren står för dörren. Jag vägrar gå runt med solglasögon och känner mig fjantig om jag gör det. Så länge snön är kvar på backen, ja då är det vinter för mig. Men imorse när jag och Lucas gick ut med hun...

Nu tillhör även jag den skara människor som sett årets mest efterlängtade film.Jag offrade alltså närmare två timmar på att se en film jag egentligen inte ville se, på grund utav att böcker som blir film aldrig blir lika bra, någonsin. (Förutom kansk...

Imorse måste jag verkligen haft flyt, eller vaknat på rätt sida. Jag klev upp utan problem (jag är extremt morgontrött annars och vill självdö i en timme ungefär) och när alla morgonbestyr var avklarade så ställde jag mig och putsade 9 av mina fönste...