Idag försvann en pojke i Bergsåker. Som jag förstod det hade han avvikit ifrån skolan och sedan dess hade ingen sett honom. Just den delen av stan har rätt mycket skog och är ganska stor så det blir ett stort område att söka igenom.
Han är åtta år bara. Tänk dig hur man ska känna sig som förälder... Ens barn försvinner, i den åldern.
Nu slutade allt bra, han återfanns och fick åka hem.

Men det fick mig att tänka efter.
När man får barn bär man alltid hjärtat på utsidan, man oroar sig dygnet runt och kan aldrig slappna av förrän barnen är hemma.
Amelia är bara ett år yngre än pojken. Min lilla tjej. Om hon skulle försvinna skulle jag röra upp himmel och jord för att få tag i henne.

Jag har under hela barnens uppväxt lärt båda två att aldrig följa med någon de inte känner, aldrig prata med någon de inte känner, även om dem försöker locka med godis, hundar, att jag är sjuk osv.
Jag har sagt att de alltid ska gå raka vägen hem eller skrika.
Under hela sommaren hade jag balkongen öppen och kollade till båda var femte minut, men jag ville egentligen stå där hela tiden.
Tänk vad tiderna förändras.
När jag var liten drog jag iväg på cykel som femåring långt hemifrån och då fanns inte mobiltelefoner på samma sätt som idag. Det gick inte att spåra ungarna.
Man fick antingen vänta eller ge sig ut och leta.

En händelse jag minns är från när jag var sex år. Två tvillingar var som Emil i Lönneberga och gjorde allt man inte fick. De bodde bredvid oss.
Våra mammor fikade en kväll och grabbarna stack.
De ville väl ut och leka. Det var nästan vinter och riktigt kallt.
Efter en timme börjar deras mamma bli orolig, de kunde väl inte vara ute än? Så hon gick hem och kollade.
Tomt. Nu blev hon rädd och vi gav oss ut för att leta.
Nedanför där vi bodde finns en bäck, som blir ganska djup ibland beroende på nederbörden, och nu var den riktigt djup, och där fann vi båda.
Ena grabben var nära att drunkna, han hade gått igenom den tunna isen och fastnat och kunde inte ta sig upp, och hans bror försökte få upp honom. Våra mammor slet upp honom och lyckligtvis gick allt bra, han blev bara nedkyld men det kunde gått värre.
Det var liksom det värsta (det är ju hemskt såklart) som kunde hända då.

Nu kan barnen bli bortrövade, rånade, misshandlade och allt möjligt hemskt.
Det blir bara värre och värre.
Jag tycker det speglar hur vi som föräldrar uppfostrat våra barn.
Inte alls med andra ord.
Därför är jag extra noga med mina redan nu.

De ska komma ihåg att aldrig vara dum mot någon annan, aldrig vara godtrogna mot okända och alltid vara på sin vakt.
Mina barn är fem och sju år.
Inte äldre. Och redan nu måste de se en mörkare del av livet.
Det är hemskt.
Jag skäms över vårt land.
Över våra vuxna. För det är trots allt de vuxna som kunnat stoppa våldet och uppfostra barnen rätt.

Eller hur?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har jag gjort det igen, men appen kraschar varannan gång jag ska skriva, och jag har inte tålamodet att skriva om allt, så ni finner mig på : Http://sandrafrykman.vimedbarn.se Hoppas ni följer med! ...

Vilka ska jag köpa? Jag fastnade för alla tre..... Hjälp? Någon? ...

Jag har nog inte riktigt fått grepp om att våren står för dörren. Jag vägrar gå runt med solglasögon och känner mig fjantig om jag gör det. Så länge snön är kvar på backen, ja då är det vinter för mig. Men imorse när jag och Lucas gick ut med hun...

Nu tillhör även jag den skara människor som sett årets mest efterlängtade film.Jag offrade alltså närmare två timmar på att se en film jag egentligen inte ville se, på grund utav att böcker som blir film aldrig blir lika bra, någonsin. (Förutom kansk...

Jag hatar att stå i kö. Alltså, enda gången jag kunde stå i kö och känna att det inte gjorde något om det tog tid var när jag var full och inte kände om jag frös eller hade mina tår kvar.Nu däremot, nu avskyr jag ju alla köer som finns, jag vägrar ha...