För ett år sedan fick jag höra av en bekant att hon hade en person som stalkade henne över internet.
Läste hennes blogg, instagram och Facebook och gillade precis allt denna tjej la upp, skrev på alla bilder och så vidare.
Då skrattade jag, tyckte inte det var så farligt...tji fick jag!
Nu har jag exakt samma problem.

Jag har inga problem med att säga ifrån eller be personer att backa, men det är komplicerat nu vilket leder till att jag förblir passiv.
Det är jobbigt när folk inkräktar på ens liv, och eftersom jag är mamma så tycker jag inte om att personen ifråga tror sig ha "rätt" att kommentera på bilderna jag lägger ut där barnen är med.
Jag förstår om mina vänner gör det. Jag förstår om min släkt gör det.
Men jag tycker inte om att denna person gör det.

I synnerhet då denna person aldrig träffat mina barn.
Det är lätt för oss att leva oss in i andras liv tack vare bloggar och andra sociala medier.
Det gör så att vi känner oss närmre den som skriver och är aktiv.
Gränsen är hårfin, för vad man får och inte får göra enligt moral, men det ursäktar inte att vissa tar sig friheter att bete sig på det viset.

Jag är noga med vad jag lägger ut, och vill absolut inte att något ska ge dålig stämning eller liknande, men när jag måste kontrollera vad jag lägger ut på grund av denna person känns det inte roligt längre.
Man ska alltid vara försiktig på internet, men det känns nästan som om jag blir förföljd i verkliga livet också ibland, fast personen inte ens bor i samma stad.
För jag får aldrig lägga upp någonting utan att denna person är där och gillar eller kommenterar det jag lagt upp.

Lite obehagligt. Så länge det inte förekommer hot eller liknande ska jag försöka att inte bry mig.
Men ändå...

Läste nyss en jättesorgligt text om en mamma och hennes son.
Han ville så gärna ha en klänning, för att det var fint. Sagt och gjort, mamman låter sonen välja en klänning och han bär den stolt.
Men snart börjar andra barn ifrågasätta hans val, föräldrar rynkar på näsan, "Varför ska en pojke ha klänning, du förvirrar honom" och sonen, ja han blir osäker.
Alla dömer honom. Mamman vill ju så gärna att sonen ska ha sin egen identitet, strunta i könsroller och normer. Men det går inte.
Samhället har lärt oss en sak; pojkar/män är starka, flickor/kvinnor är svaga.
Man vill inte vara det svaga könet.
Ingen vill vara svag.

Det här gör ont i mig. På riktigt.
Jag har aldrig tvingat mina barn att leka med dockor eller bilar, de har själva valt och mina barn leker med båda sakerna, Amelia älskar bilar och Lucas tycker det är jättekul att leka "mamma,pappa,barn" med dockor och dockvagn.

Lucas har haft både klänning och hårband, han har spatserat i mina högklackade och haft roligt och jag har inte en enda gång sagt att han inte får bara för att han är pojke.
När jag målar naglarna så målar jag hans om han vill, han fick senast förra veckan fransk manikyr och Amelia ville inte ha så då fixade jag bara Lucas naglar.

Barn måste få vara barn. Inte 'han' eller 'hon' utan bara barn.
Det är så enkelt, men vi gör det svårt.
Så länge mina barn är glada, mår bra och trivs med sig själva kommer jag aldrig säga åt dom att ändra på sig.
Även om de i framtiden kanske bestämmer sig för att se ut som gothrockare kommer jag inte döma dom, det är deras val, deras stil.
Skulle de vilja se ut som Stureplans-snobbar är det också okej.
För det är deras liv, deras kroppar och deras mående och jag kommer inte peka finger och säga hur det ska vara.

Vi lever på 2000-talet men ibland undrar jag om vi inte är tillbaka på femtiotalet. Fördomarna haglar och det är våra barn som får ta smällarna. Tragiskt.

det är dags att stå upp för barnen, de ska ta över vår jord en dag och om vi inte lär dom att annorlunda och normal är exakt samma sak, hur ska de då kunna förstå att alla är sina egna personer?

idag har minsann inte mycket hänt.
Har inte haft någon ork att göra något roligt, har öronvärk och halsont..
Känns jätte kul.

Ska spendera min kväll framför modern family, barnen leker snällt för en gångs skull så jag låter dom vara.

Såhär mysigt har jag i sängen, det är Amelias lampor jag lånat.
Perfekt då man ska läsa :)

Lucas: har du en asiktsmaks??
Jag: eh va?
Lucas: i ditt ansikte, har du en mask?
Jag: nej jag har ingen mask i ansiktet, men en ansiktsmask.
Lucas: jag sa ju det!!!
Jag: haha mm...

Ja, nu fungerar telefonen som den ska. Bytte med en bekant, så jag slapp lägga ut pengar osv, och han tog min telefon.

Igår var mamma förbi, fick hjälpa henne lite med ny ringsignal och sådär, man ska väl ha bra musik när det ringer ;-)

Idag har jag städat, väntar på ett samtal och så ska jag försöka överleva dagen med tjejvärk utan själva grejen. Och färga håret, färgade i förrgår och blev orange.
Hehe. Nu ska jag minsann få till färgen rätt, min förra färg var alldeles för mörk för utväxten, så det gick inte för sig.

Hoppas ni får en fin helg, :-)

Så gick även jag och blev med iPhone. Lite ovant än så länge men det tar sig nog!

När allt känns övermäktigt kanske man måste ta ett steg tillbaka och fråga sig : vad gör jag för att ändra på det?

Jag hatar sånt. Men det är väl nödvändigt innan det blir för mycket.

Idag har barnen varit och badat. Jag har vilat, jag fick migrän inatt och har varit seg hela dagen.
Nu ska vi äta tacos, sedan ska barnen på Sean Banan med mormor.
Jag klarar inte av den killen, jag har sett honom en gång redan och jag ville dö redan där och då.

Har beställt lite kläder på rean idag. Blev ett par shorts, en tröja, ballerinaskor och ett till par shorts till Amelia.
Lucas har fem par och använder två. Så jag tror han klarar sig :)