Jag vill bara säga några ord om mannen i mitt liv.

Han har stått vid min sida under detta helvetesår med min "sjukdom" (ja, fortfarande citationstecken, måste komma på ett nytt namn), han krigat med mig hela tiden, ställt upp mer än någon annan någonsin gjort, funnits där när jag helt tappade hoppet, burit mig när jag inte kunnat stå själv, funnits alla dygnets timmar och älskat mig precis som om jag vore helt normal.

Han har tagit barnen under sina vingar ännu mer, även fast dem är det enda som hållit mig någorlunda okej, det finns ju de som har det värre med denna "sjukdom".
Han har aldrig slutat tro på mig, även när jag själv tvekat.

Trots allt vi gått igenom är vi lika starka än. Det är kanske inte så stort för alla andra, men det är inte bara mitt liv som förändrats, det är ju vårt också.
Jag törs inte bli frisk, så - nu sa jag det. Men jag vill.
För hans skull, för barnens skull, för mina vänners skull, för min familjs skull.
Men främst för min egen skull.

Jag skulle aldrig orkat så här långt utan honom. Faktiskt inte.
Alla borde få känna hur det känns att bli älskad villkorslöst, för det är så ovanligt.
Det här är någon som fått gjort så mycket när jag inte kunnat, som skjutsat, som handlat åt mig, som donat och fixat för att jag ska slippa stressa i mitt tillstånd.
Han har åkt mitt i natten för att köpa något jag kan äta när matlusten kommit tillbaka för stunden, han har tagit på sig en större roll än han behövt göra i vissa svåra stunder.
Han har fått offra vissa saker för att se till att jag mått bra, och han har lyckats få mig att skratta varje dag i ett år oavsett hur hopplöst allt känts.

Allt han gjort för mig kommer jag aldrig kunna återgälda men jag tänker försöka så länge jag kan.
Han är min klippa. <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har jag gjort det igen, men appen kraschar varannan gång jag ska skriva, och jag har inte tålamodet att skriva om allt, så ni finner mig på : Http://sandrafrykman.vimedbarn.se Hoppas ni följer med! ...

Vilka ska jag köpa? Jag fastnade för alla tre..... Hjälp? Någon? ...

Jag har nog inte riktigt fått grepp om att våren står för dörren. Jag vägrar gå runt med solglasögon och känner mig fjantig om jag gör det. Så länge snön är kvar på backen, ja då är det vinter för mig. Men imorse när jag och Lucas gick ut med hun...

Nu tillhör även jag den skara människor som sett årets mest efterlängtade film.Jag offrade alltså närmare två timmar på att se en film jag egentligen inte ville se, på grund utav att böcker som blir film aldrig blir lika bra, någonsin. (Förutom kansk...

Jag hatar att stå i kö. Alltså, enda gången jag kunde stå i kö och känna att det inte gjorde något om det tog tid var när jag var full och inte kände om jag frös eller hade mina tår kvar.Nu däremot, nu avskyr jag ju alla köer som finns, jag vägrar ha...