Fick ju finbesök av min lilla prinsessa förut!

Hon är så härlig, man kan inte göra annat än att bli glad runt henne.
Perfekt balsam för själen!
Och såklart hennes mamma också, hon är som en tre i en behandling :-)
Väldigt roligt var det att umgås en stund.

Nu är jag inne i mitt skrivande, jag har i alla fall klarat av 30 A4-sidor på en vecka. Detta kan bli bra.

Ha en trevlig lördagskväll!

Jag älskar ord. Bokstäver, skrift, meningar, berättelser. Skämt, dikter, ordspråk och allt som går att finna.
Jag älskar att en bild kan innehålla så få ord men ändå säga så mycket.

Jag älskar att jag har hittat den perfekta appen för det.

Den heter Boldomatic (tror den endast finns för IPhone) men den är så bra. Jag har printat några jag blev kär i, som jag ville visa er.

Jag har helt fastnat på den appen.
Ibland är det skönt när någon säger det man vill säga åt en istället.

Idag får jag middagsgäster, tror jag.
Känns skönt med lite sällskap.
Speciellt sen en är liten och speciellt sen jag saknar ihjäl mig efter honom.

Lyckades faktiskt sova bra inatt, däremot blev jag förvirrad av min dröm där inte mindre än tre av mina ex hade samlats, och alla tre är såna jag inte riktigt tål att ens tänka på.
Skumt.

Besviken...irriterad...ledsen?
Jag vet själv att jag är sjuk och i ärlighetens namn ska vila, men jag är så rastlös.

Tänk er själva att gå hemma i ett år - och samtidigt bara göra just det.
Det tär på en. Rejält.
Och jag får dåligt samvete, jag vill ju sitta hos en kompis en vanlig fredagskväll och skvallra om allt, jag vill följa med Matthias på allt han gör. Eller, det mesta. Allt är att ta i ;-)
Men så kan jag bara inte.
Den där dumma väggen bara reser sig och jag kan inte komma förbi.

Jag hoppas så innerligt att jag efter nästa vecka får hjälp.
Att jag ska slippa ha ont i magen hela tiden, slippa vara orolig och stressad.

Som om inte det var nog så händer det så mycket runt mig att jag blir yr.
Tröttsamt, väldigt irriterande och ledsamt.
Jag vet inte hur man kopplar av.
Jag längtar till sängen varje dag för det är enda stunden mitt huvud inte kontrollerar mig.

Nu: Vampire Diaries (tredje gången jag ser om alla säsonger...) och Polly-påsen, colan och mina chips. I soffan. Nedbäddad.

Klart slut.

Hela min dag har gått åt till att vila, och försöka lära hundarna att ligga på filten i vardagsrummet.
Ingen av dom gillar det, Nanna är rädd av sig och Alwin är bara bekväm.

Men, nu la Alwin sig där självmant, så lite framgång är det.

Nu ska jag hosta vidare! Tur det finns 29 glassar. Det räddar min kväll.

Jag förstår faktiskt varför min dotter kan sova hela dagarna.
Jag har sovit i hennes säng i tre nätter nu. Min säng är obekväm så jag bosatte mig i barnens rum.
Och som jag sover!! Jag la mig elva igår, och vaknade för bara tjugo minuter sedan.
Jag brukar somna runt två på natten och kliva upp vid åtta.
Det här är ju som att ta en sömntablett.

Igår tror jag förresten att hundarna ville döda varandra, eller mina öron.
De bråkade som galningar, jagade varandra, bet varandra (inte hårt,har kollat igenom deras halsar där betten brukar hamna) och skällde på varandra i över två timmar.
Jag låg i soffan och försökte se på Vampire Diaries men jag fick snabbt ge upp det och titta på hundarna.
Till slut röt Nanna ifrån och då slutade båda två, men Alwin såg inte nöjd ut. Haha :-)

Jag vill passa på att tacka för de kommentarer som kommit in sedan igår. Jag tycker det är jätteviktigt att ta upp sånt här, att våga visa att man inte är perfekt, inte alls mår bra varenda dag etc. Vi är mänskliga, vissa lite mer än andra bara ;-)
Jag fick några privata kommentarer från några som önskade råd/stöd så därför väljer jag att ej publicera några men jag läser alla, och svarar i era bloggar/via mail :-)

Nu ska jag kliva upp, och hoppas att det magiskt trollats fram något supergott i mitt kylskåp som jag verkligen vill ha till frukost.
(Men så äter jag inte frukost heller)

"Åh jag mår rätt bra idag. Jag skulle vilja gå på stan och kika i affärer..."
Det går inte. Det känns som om jag springer rakt in i en vägg.
En vägg där jag får ont i bröstet, blir yr, får ont i magen och känner mig redo att svimma. Jag tror att jag ska dö, och får panikkänslor.

"Nu ska vi åka till mamma, och fika."
Det går inte heller. Redan i bilen får jag panik, kallsvettas, känner mig illamående och blir lättirriterad.
Inte ens hemma hos mamma, där jag bodde i sexton år känner jag mig lugn, trygg. Jag vill därifrån direkt. Jag skriker inombords att jag måste därifrån, direkt.

Att leva med fobi för sociala situationer är svårt. Jag drabbades extra hårt denna gång.
Jag vägrar gå på Birsta, vägrar gå ut på krogen, vill inte vara hemma hos andra och vägrar åka till okända platser.
Jag blir rädd. Jag blir ledsen. Jag känner mig konstig. Värdelös. Det är ju inget farligt, jag har ju gjort det förr. Jag vet ju att jag ska ta mig igenom det. Bli okej igen.
Ändå mår jag sämre när jag måste tacka nej till saker, tacka nej till livet.

Mitt hem är ett fängelse. Min kropp är ett fängelse. Mitt huvud är ett fängelse.
Men, man blir utsläppt, när man accepterar det som hänt och vågar be om hjälp och ta den hjälpen.

Social fobi är en folksjukdom.
Depression (som jag lidit av tidigare) är en folksjukdom.
Panikångest är en folksjukdom.

Jag har lidit av alla tre. Samtidigt.
Depressionen var mild, som tur var.
Den har jag jobbat bort på egen hand.
Panikångesten har jag stundvis fortfarande problem med.
Men det är bättre nu. Mycket bättre.
Fobin är mitt monster. Som jag ska besegra.

Men idag, idag kunde jag inte ens gå utanför dörren. Idag ville jag bara försvinna.
Imorgon är en ny dag. Kanske går det bättre då.
Jag hoppas det, varje dag.

För jag saknar att strosa i affärer, jag saknar att gå ut med mina kompisar, jag saknar att göra utflykter med barnen, göra spontana saker och jag saknar att leva fullt ut.
Det är som om jag inte lever ibland.
Det är en hemsk känsla och jag önskar att ingen behövde gå igenom det jag går igenom.

Jag väljer att tro att man får sina utmaningar i livet. De starka får de värsta sakerna.
Det är tur att jag är en krigare.

Min lista kommer, men igår fungerade inte bloggen på hela kvällen.
Jag spenderade kvällen med mina pennor, sen kom Kimpa och Matthias förbi och babblade innan de skulle ut och göra stan osäker.
Jag sov dåligt inatt, har superont i halsen och så har det blivit så kallt så jag måste ha två täcken..

Väntar på att jag ska få min glass och fundera ut vad jag vill äta till middag, när barnen inte är hemma äter jag runt åtta-nio för jag lägger mig ändå inte förrän två på nätterna.
Är skönt att jag är en av dom som kan vända på dygnet hur som helst, det fungerar superbra när man har barn varannan vecka.

Inatt kunde jag inte sova. Jag hade tusen tankar i huvudet och kände mig så irriterad, varför ska allting komma i exakt samma sekund som man lägger ned huvudet på kudden?
Hm.

Så, jag läste bloggar, jag läste både Tyras vanliga och hennes hästblogg (jag gillar inte ens hästar) och kände bara att så som hon beskriver sitt liv just nu, exakt så känner jag med.
Jag har också dippar, när saker känns meningslösa och jag hatar allt.
Jag vill bli frisk, men törs på samma gång inte då jag är rädd.
Jag vet att jag kan klara det, men jag vet inte hur.
Så, jag sträckläste hennes blogg, och det kändes lite bättre.
Att man inte är ensam om att känna som man gör, oavsett om man är deprimerad, bara lite ledsen, har fobier eller värre saker.
För, ibland kan jag känna mig helt ensam. Ingen förstår, alla försöker trycka på mig, få mig göra saker och jag låser mig. Helt.
Det är jobbigt och gör ont i mig.

Aftonbladet har startat en kampanj, #otillräcklig som går ut på att lyfta fram den psykiska ohälsan i Sverige.
Fler och fler unga blir sjukskrivna på grund av depressioner, social fobi, ångest osv.
Men man talar ju inte högt om det.
Det är knappt så jag vill det, av rädsla för att ni och andra ska tro att jag är galen eller annorlunda.

Men så slog det mig - jag är annorlunda. Jag vill inte heller vara normal. Frisk - ja. Men normal - nej.
Jag är den jag är, jag har mina svårigheter men jag är inte sämre för det. Snarare tvärtom, jag kommer ju bli starkare som människa och lära mig mer av det här.
Det är ett jättebra initiativ av Aftonbladet att lyfta fram detta, för vi måste våga prata om det, få alla att förstå.

Jag tror att så länge vi sopar sånt här under mattan så kommer unga fortsätta må dåligt då de inte vill söka hjälp för att de är rädda.
Därför tänker jag stå upp för mig själv och många andra, och vara öppen med mina svårigheter.
#otillräcklig - inte längre! Nu ska vi visa alla att vi är exakt lika bra och att vi klarar det.

Jag ska sätta ihop en liten lista senare där jag berättar om mina svårigheter och varför de finns, hur det är att leva med allt.

Men, tills dess hoppas jag ni får en fin dag, själv ska jag läsa vidare en stund och vakna till liv.

Kom ihåg att även om man ser okej ut på utsidan så behöver inte det alltid stämma överens med insidan.