som jag avgudar har jag skissat av idag. Eller ja, från en bild.

Mössan var det värsta jag gjort i skissväg haha. Men han är så fin. :)
Jag har sån tur som har vänner med så underbara och fina barn, jag älskar dom allihop precis som om de vore mina egna. <3

Nu: dricka te och be för att min röst inte försvinner fullständigt, det vore katastrof. Inte gör alla andra, men för mig ;-)

Ibland tycker jag att vi utgör ett bra team, jag och Lucas. Som idag. Hela lägenheten ser ut som ny, och det tog oss knappt en timme.
Han fixade hela sitt rum, helt själv, och jag tog resten.
Sedan tog vi oss en rejäl paus, vilket var riktigt skönt.

Nu sover liten, och jag väntar på att Arne Dahl ska börja på ettan.
Jag avgudar verkligen filmerna, de är som Johan Falk, men bättre...

Dessa 36 godingar är på väg till mig nu, och min fina pojkvän köpte dom med motiveringen: "du älskar ju det här, klart du ska ha rejäla pennor då."

Alltså!!!! Jag blev så glad! Jag har ju inte riktigt tänkt på att köpa så många på samma gång, men med tanke på mitt psykosutbrott igår för att hudfärgerna nu är slut, så märks det hur kär jag blivit i pennorna.

Nu längtar jag tills de kommer...

Jag och Lucas har kastat vattenballonger. Vi sket i mello. Jag ville bara att en enda skulle gå vidare, vet inte ens om det blev så.
Nu tänker jag gå och lägga mig, och fortsätta med Fasanjägarna.

Jag är inte vidskeplig.
Jag vet inte om jag tror på spöken eller sånt, fast jag ibland får vara med om konstiga saker hemma.
Jag är inte heller en sån som lever efter "behandla andra som du själv vill bli behandlad"-mottot och jag vet inte riktigt om jag litar på att karma finns.

Något jag däremot litar på är att allt som sker, sker av en anledning.
Till exempel, mina pennor kom idag. Till fel utlämningsställe. Jag har ingen legitimation, så jag får inte hämta där.
Jag har dragit mig för att göra nytt, fånigt va? Men nu har jag bestämt mig för att göra ett till veckan.
Man kan boka in sig hos polisen, till och med. Ganska tufft.
Så, eftersom jag behöver pennorna snarast måste alltså legitimation göras och därmed löser jag det problemet.
Små steg.

Idag åkte Amelia till farmor för att imorgon åka vidare mot fjällen.
Jag tror hon kommer ha jättekul, även om min dotter är en "inomhus"-typ, men det är ju fjällen. After ski med saft och bullar liksom. Och så får man bo i en stuga, öppen eld osv. Kan inte gå fel.
Lucas däremot stannar med mig såklart och imorgon ska vi ladda inför mello. Jag älskar att han älskar det lika mycket som mig, vi sitter båda och skriker när rösterna är klara och vi gillar oftast samma bidrag. När någon vi gillar går vidare skriker vi, när någon dålig går vidare så skriker vi.
Stackars grannar, det säger jag bara.

Nu ska dock den gamla tanten lägga sig och läsa klar Fasanjägarna... Inte den bästa bok jag läst men det är alltid segt i början innan man lärt sig allas namn, allas yrken osv.

Sov gott!

Mina hudfärger tog slut idag, synd på första tjejen nere till vänster... Fult, haha.

Jag vaknar, kanske runt halv sex, och tycker att något gör riktigt ont. Ni vet hur trött man är när man sovit djupt, man vet knappt om man befinner sig i rätt land och allting känns som en riktigt taskig snedfylla?
Det är inte lätt att lokalisera smärta just då. Men efter en stund skulle jag prova att svälja.
Då tändes glödlampan, och jag fick ett "aha"-moment när jag förstod att smärtan satt i halsen.
För svälja, det gick bara inte.
Jag fick knappt fram ett ljud.
Så jag somnade om. Jag orkade inte riktigt ta itu med problemet.

Vaknade igen vid sju, och tänkte att jag 1, antingen har skrikit i sömnen, 2, varit så täppt i näsan att jag andats genom munnen och därmed blivit ultratorr, och 3, blivit sjuk i Ebola och ska dö.
Ser ni hur fort jag går från en liten sak till en enorm? Mm...

Men så illa är det inte. Däremot är min röst på flykt, mitt huvud hänger inte riktigt med, (vilket jag fick uppleva när jag skulle koka ägg förut och råkade underkoka ägget - jag äter bara hårdkokta ägg så jag fick börja om med ett nytt och tyckte det tog lååååång tid. Jag hade inte ens lagt i det nya ägget i kastrullen.) och hela min kropp känns som om den invaderats av små gubbar som drar i alla senor, muskler och allt annat de kan få tag i. Riktigt smärtsamt.

Influensa? Förkylningen kanske har brutit ut? Ska jag dö? Överlever jag helgen med tre strepsils, tjugo Ipren och femton koppar te?
Jag vet inte.
Ingen vet.

Gruvar mig måttligt för att gå ner och hämta Lucas sedan om jag redan är så snurrig. Kommer säkert ta med en annan unge hem och inte förstå.
(just kidding)

Önska mig lycka till. Jag är precis som killarna när jag blir sjuk, det är ENORMT synd om mig.

Avrundar städkvällen (som innefattade att rensa ur alla skafferier, skrubba kyl invändigt och dammsuga på alla fyra) med "Ont blod" av Arne Dahl. Jag tycker verkligen filmerna är bra, Shanti Rooney i mitt hjärta!

Det blev faktiskt strumpor åt båda trollen. Och tröjor på rea. Och en födelsedagspresent till Amelia.

H&M levererar. Som vanligt.

Efter en del händelser igår som var mestadels positiva har jag beslutat mig för att genomföra några ändringar omkring mig själv.

Jag säger alltid vad jag tycker om allt, men jag vill gärna säga det på ett bra sätt. Det verkar dock inte vissa begripa, då de tror att jag inte vet vad jag pratar om. Men jag ska berätta en hemlis... det gör jag visst.
Så från och med nu kommer mitt filter försvinna och blir någon sårad av vad jag säger, ja då får det bli så också.
Det är alldeles för jobbigt och onödigt att linda in saker. Ingen tjänar på det.

Och en annan sak vissa verkar ha svårt att förstå: jag är sjukskriven. Jo, så är det. På heltid. Jag är inte sjukskriven för att jag är lat, trött eller oduglig. Jag är sjukskriven för att jag mår dåligt. Fast just idag mår jag bra. Imorgon kanske jag har en sämre dag. Därför planerar jag aldrig flera dagar i förväg. Det var bland annat det som fick mig att bli sjuk.
Jag vill ogärna bestämma en timme framåt, då min stressnivå befinner sig på noll, dygnet runt.
Så om jag ger svävande svar så är det helt enkelt därför. Jag vet inte om jag kan, vill, eller orkar.
Dessutom ser jag främst till att finnas för mina barn, resten av er struntar jag hyfsat i kan jag tala om.
Så länge man inte levt i min mage i nio månader så är du tyvärr inte min första prioritet. Förutom om du har päls.

Jag blir rätt förvånad och förvirrad att man fortfarande säger "Ja men du är ju bara hemma."
Ursäkta? Bara hemma?
Jag städar,får iväg två barn till två olika ställen, tar hand om två hundar, förbereder och lagar mat, hjälper med läxor, tvättar, diskar, är sköterska, medlare, lärare, kompis, och allt dygnet runt. Bara hemma?
Jag skulle ÄLSKA att få gå till jobbet varje dag, slippa se mitt hem i några timmar och lägga ansvar på någon annan. Nu är det inte så. Jag är ansvaret.

Så, det jag vill säga är att:
* Förvänta er ingen hjälp från min sida, inte i dagsläget
* Tro inte att jag har all tid i världen för er bara för att jag "är hemma"
* Glöm allt det där tramset om att man finns för varandra jämt, den man ska finnas för är sig själv. Jämt.

Hänger ni med?